Ludde: Laxen, och kilona, som försvann...
Här hamnade min glada lax...

Efter dagens svinottan-tidiga styrkepass bad jag Petter-PT om en liten tjyvvägning. Vågen hemma är knas. Där vägde jag, plötsligt, tre kilo mer än när jag började träna, nästa försök visade två kilo mindre.

O-bra.

Nåväl, Petter är en snäll kille så jag fick klva upp på Inpuls-vågen och dröm om min förvåning när den visade 89.3 kilo. Drygt fyra kilo mindre in vid invägningen för 12 dagar sedan.

Jag är glad. Det fungerar. Jag kör på. Hög motivationsgrad.

Börjar vara inne i rutinerna med regelbunden träning och strikt mathållning. Enda problemen är alla matbyttor som ska ordnas, packas och fraktas. Många byttor blir det. Och påsar. Sedan är det inte riktigt klokt att stiga upp 05.45 för att hinna träna innan klockan 08.00.

Därför har jag i samråd med Petter beslutat att nästa veckas träning kommer att ske mitt på dagen istället.

"Det är stor skillnad. Du kommer att känna dig som en Duracellkanin", konstaterade han.

Ok, då. Petter - jag litar på dig!

Att orka köra på underlättas också av omgivningens glada tillrop. Mina arbetskollegor stöttar på bästa sätt. På alla sätt. De ser, till och med, till att jag håller ordning på maten. Och ibland kan det gå lite till överdrift, kanske...

Letade, nämligen, förtvivlat efter min gravade lax innan frukosten i morse. Den var - ingenstans. Muttrande konstaterade jag högt: "Jag måste leta reda på min lax. Jag måste ha lagt den på något konstigt ställe".

Då svarar en icke namngiven kamrat: "Oj, den har jag kastat när jag städade kylen. Trodde det var min gamla lax...".

Plastpåsen blev räddningen.

Gravad lax är nämligen bra att ha. Och att äta. Den under-LÄTTAR.

Återkommer.

Ludde Wästfelt