Fyra pass på fyra dagar. En chocköppning för en kropp där huvudet är 20 och resten 65. Gladde PT-Petter i dag med att inte klara e-n enda sit-up på bänk. Inte e-n. Jag skrek så gott jag orkade.

Det är en monumental besvikelse att upptäcka sitt eget förfall på offentlig plats. men jag skrek ändå. Sedan blev det sit-ups på en grön grunka, halv-boll, och där blev det faktiskt tio stycken.

I onsdags körde jag intervallträning för första gången sedan 1990, typ. På cykel. Knöstade mig igenom sex av åtta upprepningar och var rätt nöjd med mig själv.

Tror PT-Petter tycker det är ganska kul att hålla på att bryta i en gammal Jokkmokks-gubbe som upplevt både en och annan halvers hat-match på Svidja i Alvik.

Då.

Då kroppen funkade.

Men.

Jag tycker också att det är kul. Innerst inne någonstans börjar tävlingsdjävulen att vakna. I morgon kväll tror jag att jag skippar de tre, tillåtna, vinglasen. Trots middag med goda vänner och Pro Bono-konsert med Vinter.rock på Kulturens Hus.

Varför bryta förbränningen..?

Ludde Wästfelt