I mål!

Det har gått två veckor sedan Maria kom hem från Barcelona Marathon. Här berättar hon om sin resa som både blev semester och tävling där hon satte personligt rekord! 

Dagen före maraton - lördag 16 mars.
Fullspäckat schema tillsammans med maratonlöpargruppen som bestod av en salig blandning av åldrar (äldsta 75 år), förmåga (en som tävlar på "allvar" och jag som helst vill ta mig runt), antal sprungna lopp (två som sprang sitt allra första maraton och en som sprang sitt 135:e).
Morgonen började med ett kul "Breakfast Run" på 4 km. Sedan frukost, snabb dusch på hotellet, nummerlappsutdelning och Pasta Party.

Barcelona Thomas, Maria, A-KThomas, jag och Anna-Karin på "Breakfast run".

Träffade på många förväntansfulla bl a en Italienska som tyckte att jag absolut skulle springa Venedig marathon nästa gång - vi får väl se ;-).
Eftermiddagen ägnades åt en 4 timmar lång sigtseeing runtom i Barcelona.
Kändes som om det var skönt att ha den här minutiöst planerade dagen som inte gav mig tid att fundera så mycket på morgondagen. Samtalen kretsade mycket kring väderlek, kläder, tidigare träning och eventuella skador. Här var jag bland själsfränder!

Söndag 17 mars
Sovit otroligt dåligt... Uppe tidigt - 06.30 för att äta frukost. Hela gänget samlas i frukostmatsalen. Anna-Karin (68 år) och jag sitter lite sammanbitna mitt emot varandra. Hon säger: "Det blir skönt när det är över". Det är nervöst och jag brottas lite med mina tankar: "Har jag tränat tillräckligt?" "Blir det kallt att springa i de här kläderna?" "Kommer kroppen att hålla?" Byter det mot alla hejahälsningar som jag fått : "njut varenda svettdroppe" "4,2 mil sigtseeing" och försöker stanna vid det positiva tankarna.
Vi samlas i hotellobbyn och går gemensamt mot starten i våra regnponchos.  Himlen är grå och det duggar lätt, men temperaturen är behaglig och det blåser ingenting d v s PERFEKT löparväder. Jag känner mig stark.
Framme vid starten kryllar det av folk.  Jag slänger av mig regnponchon. Speakern räknar ner 10-9-8….1- GO!!! Lila konfetti sprutar över oss och musiken dunkar i hela kroppen - HÄFTIGT! Med ett leende springer jag över startlinjen! Nu är vi iväg! 

Jag bestämmer mig för att det är sigtseeing. Tar in Barcelonas gator. 5 km. Gör upp en plan. Ska äta en halv Snickers, som jag har med mig, vid 10 km. Springer i lätt motlut upp till Camp Nou.10 km. Belöning. En halv Snickers. Bestämmer mig för att ta nästa halva vid  20 km  och en gel vid 25. På bröstet har vi våra namn på nummerlappen och spanjorerna hejar och ropar våra namn.17 km och vi springer förbi La Sagrada familia. Kyrkklockan slår och det känns lite ödesmättat.

Barcelona vy

Vid 20 km tar jag Snickershalvan och går samtidigt - det är svårt att tugga Snickers och dricka vatten när man kutar. Förbi mig springer Batman och Robin och en man kommer studsandes på en basketboll samtidigt som han lubbar fam med god fart. Jag räknar ner (eller upp) 23, 24 km Lite ont i magen. Oh no. Men det går över snabbt. Tar min gel vid 25 som planerat. Rullar vidare. Vätskekontrollerna kommer tätt och det serveras flaskor med vatten, sportdryck, frukt, nötter och gel. Fantastisk organisation! Alla funktionärer hejar glatt. Barn längs sidorna "high fivar" jag. Vuxna får faktiskt klara sig utan… Det är en spinningklass som kör sitt pass vid sidan av banan, trummor, dans och annan underhållning.  Struntar fullständigt i tiden. Konstarterar bara att det känns fint i kroppen.

30 km en tredjedels Snickers får det bli. Så att jag har kvar till 40 OM det kommer en vägg - som på Stockholm marathon. 32 km  - bara milen kvar. Känns som ingenting. Vi springer längs havet. Ser segelbåtar. Försöker att inte ens titta på folk som står vid sidan och har brutit loppen. Ser många som stretchar sina vader och lår och tänker att "det är nu maraton börjar på allvar". Så hugger det lite på baksidan av låret. Va f-n. Har aldrig haft kramp tidigare. Bryr mig inte om det. "Bli vän med smärtan" heter det väl. I farten bankar jag på låret och tillslut släpper det. Puh. Sedan är det glömt.

Tar en Dextro vid 35 km. Förstår nu att jag kommer att ta mig  i mål. Sista 4 km är gatorna kantade av hejande folk. "Bara 4 km kvar" skriker någon. Många ropar mitt namn "Heja Maria". I mitt huvud snurrar bara alla därhemma och deras stärkande ord. Alla PT timmar gör att jag VET att jag är stark nu. Det lyfter mig lite extra. 40 km. Jag behöver ingen Snickers. Springer vidare, det lutar uppför, men konstaterar att jag känt mig stark i alla motlutor som varit och då sprungit förbi många. 41 km. En ung kille ligger och har kramp och får hjälp av en kompis att sträcka ut. Farligt att spurta för tidigt. 42.
Kollar klockan på torget. Räknar. Under fem timmar!! Yes! 125 meter kvar. Jag vågar mig på att spurta lite.
Går i mål och känner nästan för att gråta en skvätt. Men det gör jag INTE. Må bra endorfinerna pumpar (i flera dagar efteråt). Jag känner mig pigg, glad och stark. Är till och med mätt efter allt ätande längs banan! 4.41.05 blir sluttiden. Putsar min tid med 26 minuter och har klarat mitt mål att springa under 5 timmar.

Startlapp

På kvällen samlas alla löparna och går igenom våra lopp. Katarina har sprungit på 3.18 och är därmed andra bästa svenska i mål. 75-åringen löpte in på 5.40.  Åsa har tagit på sig gipset igen, men hon fullföljde hela loppet. Linda 36- årig trebarnsmamma från Avesta springer in på 4.46. Anna-Karin (68 år), 4.15 d v s väsentligen snabbare än mig!!
Vi äter en god middag och skålar för våra prestationer. Får tips om bra lopp att springa. (Medok, Berlin os.v.) En ska till London och springa om en månad.  Får SMS av Linda: "Grattis till din prestation! Du är grym! SKÅL!"

Måndag 18 mars
Fortfarande endorfinstinn. Ringer hem till dottern som fyller 18 år nästa år och därmed kan springa maraton med mig. Hon kollar in London maraton 2014 och bestämmer. DET ska vi springa mamma. Okej då! Jag är med ;-)
Dagen ägnar jag i ett varm och SOLIGT Barcelona.  Fika i en park. Åsa har tagit på gipset och smörjer fötterna med Voltaren… Framför oss står två killar och stretchar sina lår och verkar inte vilja släppa trädet någonsin. Vi ser direkt på gången vilka som har sprungit maraton igår av de som passerar oss. Vi är knappast bättre själva. Njuter av Barcelona och konstaterar att jag måste återkomma.

Maria och Emma

Hemma på flygplatsen möter mig yngsta dottern Emma med den finaste medaljen. Hon ville att jag skulle försöka bli etta. Och nog vann jag alltid, som alla andra som ställde sig på startlinjen. Några tog sig inte i mål, men de försökte i alla fall.
Vårruset nästa. Sedan Tjejmilen. Kanske London 2014 - vi får se.

Men javisstja ALLRA först ska jag ju till Turkiet med Inpuls. HÄRLIGT!!
Japp hörrni. Det om detta. Kram på er! Vi ses på Inpuls.

//Maria Karlström